Annie Wikehult

Det känns märkligt, det där med att inte gå i skolan. De flesta säger att de längtar tillbaka och att de saknar det. Jag kan inte påstå att jag gör det egentligen. Men jag kan definitivt säga att jag saknar gemenskapen en klass ger. Det är en väldigt speciell sak med klasskamrater, man lär känna varandra på djupet, tillbringar varje vardag, varje vecka med att prata, lära känna och lära sig. Tillsammans. Med dem i klassen har man delat pinsamma stunder, glada stunder och allt annat som faktiskt ingår i ett liv som tonåring. Gemenskapen är helt olik den på en arbetsplats, då man i en klass gör samma sak, på relativt samma sätt. På en arbetsplats har alla olika uppdrag, eller utför sina uppdrag på sina egna vis. I en klass formas man, man växer upp och påverkas av varandra så ofantligt mycket mer än vad man senare i livet kommer att göra. I en klass hittar alla sig själv, tillsammans. Men trots detta är det kanske inte förrän man skiljs åt som man verkligen upptäcker vem man är, på grund av det stora miljöbytet. Man är inte längre en del av en grupp sammansvetsade tonåringar, utan står på egna ben. Man får helt enkelt hitta sin egen balans, klara av stormar utan tjugo andra att låta sig emot. Det är en stor skillnad, mycket större än jag kunde ana. Jag saknar gemenskapen, att känna att man är en del av någonting. Men skolan, nej, den saknar jag inte.

Jag måste medge att mitt liv rullar på rätt fint just nu, jag har inte ett, utan två riktigt bra jobb (som jag trivs med och som får mig att känna mig behövd), på grund av dem, pengar (eller ja, hade.. Haha), en plan med mitt liv, två superintressanta kurser och världens bästa vän vid namn Julia.

Nu ska jag sova, ska jobba imorgon och klockan närmar sig ett. Det blev ett ganska märkligt blogginlägg idag, men det får vara så! Ovanligt att det blev ett blogginlägg överhuvudtaget faktiskt. Ha det bäst, alla små filurer där ute i cybervärlden.