HSP och gräsänka
Mitt förra inlägg publicerades sådär en månad innan Daniel friade, efter en fantastiskt mysig dag tillsammans med julklappshandlande, filmtittande och god mat. Sedan dess har tiden gått fort och vi är gifta idag. Och har varit det i ett halvår, nästan exakt. Bästa halvåret i mitt liv.
Idag sitter jag med samma känsla som inlägget tidigare, min numera man är i helgen och hälsar på en vän nere i södern och jag är ensam kvar. Men denna gång med ringar på fingret, i vårt gemensamma hem, i Skellefteå. Sorgen inte är densamma. Men ensamheten är det. Jag är en sådan där HSP, vars humör påverkas så mycket av det som händer omkring mig. Nu är jag ensam och separationsångesten kommer över mig lite. Det är intressant hur stor och ödslig en lägenhet på 62 kvm kan kännas. Men om fem dagar kommer han hem. Och nog ska jag ha kul tills dess, kanske bjuder jag hem till vänner imorgon. Kanske vaknar jag och mår inte alls såhär imorgon bitti. Kanske ska pallra mig upp ur soffan, diska allt i diskhon och kila till sängs.
Jag vet att mitt bloggande de senaste åren inte alls är speciellt inspirerande, regelbundna eller genomtänkta. Men jag tänker att bloggen är och får vara ett ställe där jag kan få skriva ner det jag vill få ur mig. En plats för reflektion och ordbajseri. Min plats. Du är så välkommen att läsa, det blir jag glad av. Jag lever med en dröm att få liv i bloggen igen! Men år efter år skjuts den drömmer upp, men en dag mina vänner, en vacker dag. Om inte livet och allt det innehåller kommer emellan.
Idag sitter jag med samma känsla som inlägget tidigare, min numera man är i helgen och hälsar på en vän nere i södern och jag är ensam kvar. Men denna gång med ringar på fingret, i vårt gemensamma hem, i Skellefteå. Sorgen inte är densamma. Men ensamheten är det. Jag är en sådan där HSP, vars humör påverkas så mycket av det som händer omkring mig. Nu är jag ensam och separationsångesten kommer över mig lite. Det är intressant hur stor och ödslig en lägenhet på 62 kvm kan kännas. Men om fem dagar kommer han hem. Och nog ska jag ha kul tills dess, kanske bjuder jag hem till vänner imorgon. Kanske vaknar jag och mår inte alls såhär imorgon bitti. Kanske ska pallra mig upp ur soffan, diska allt i diskhon och kila till sängs.
Jag vet att mitt bloggande de senaste åren inte alls är speciellt inspirerande, regelbundna eller genomtänkta. Men jag tänker att bloggen är och får vara ett ställe där jag kan få skriva ner det jag vill få ur mig. En plats för reflektion och ordbajseri. Min plats. Du är så välkommen att läsa, det blir jag glad av. Jag lever med en dröm att få liv i bloggen igen! Men år efter år skjuts den drömmer upp, men en dag mina vänner, en vacker dag. Om inte livet och allt det innehåller kommer emellan.