Med dig vid min sida

Ikväll har jag smaskat apelsin i den milda grad att glasögonen är prickigare än på länge. Jag har fått dille på apelsin, clementin, satsumas och allt som heter citrusfrukt. Vad hände?! Men jag har inte bara ätit apelsin. Jag har tittat på en chick-flick. Jag har under de senaste två timmarna följt en kärlekshistoria. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var ett dumt val av film. Jag skulle ha valt någon mer känslolös variant av söndagsunderhållning. Att gosa ner sig ensam i en säng och titta på människor som är upp över öronen förälskade i varandra är sämst om man har sin älskade drygt 90 mil bort. Det gör så ont i hjärtat att veta att han är så långt bort. Han med stort H. Min Daniel. Världens finaste människa. Jag har aldrig känt mig så hemma i någon annnans famn. Aldrig någonsin har någon fått mig att känna mig så trygg. Aldrig någonsin har jag kunnat vara mig själv på ett sådant sätt Daniel inbjuder mig att vara. Aldrig har något fått mig att skratta så mycket. Aldrig någonsin har jag älskat som ja älskar nu. Och det finaste? Efter varje gång jag träffat honom känner så igen. Efter varje gång har rört vid mig, tittat på mig, pussat mig på kinden eller gett mig en sådan där kram bara han kan ge känner jag återigen att jag aldrig varit så lycklig som just precis då. Det är inte bara en fin kärlek, det är en kärlek som växer i mig så snabbt och kraftfullt att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Han är allt jag någonsin önskat. Han är allt. 

Och just nu befinner han sig över 90 mil bort. Han sitter troligtvis och spelar FIFA och är glad över att Arsenal ligger tvåa i ligan. Han sitter nog där, i sitt mysa soffhörn i sin fina soffa i sin fina lägenhet och jag vill inget annat än att sitta där bredvid honom. Och kanske utmana honom i en FIFAmatch (som jag kanske för en gång skull kan vinna) och sedan slumra i hans famn till en våldsam actionfilm han önskat. Men jag sitter här. 90 mil bort och längtar, drömmer och önskar. Om en vecka är jag där, i soffhörnet med Daniel. Då är allt återigen helt bra. Då är jag återigen helt hel. För det är lite så det känns - som att någonting fattas när jag inte kan hålla hans hand. Men det är väl så det känns att vara kär. Särskilt efter en fin kärlekfilm man sett nedkrupen i sängen ensam, med apelsinstänk över hela glasögonen. 

Nu ska jag tassa till toaletten och borsta tänderna utan att väcka Hanna. Sen ska det sovas. Och vet vem, kanske får jag drömma lite om min prins. Nu ska jag iallafall sluta skriva, innan jag blir alldeles för mesig. (Linn om du läser detta: förlåt för all ost).

Det där med att reflektera

Jag har ett väldigt bra liv. Jag har väldigt bra vänner. Världens finaste Daniel älskar mig tillbaka. Jag hyr en rätt billig lägenhet i ett tryggt område, med fina hyrsvärdar. Jag är med i kanske Sveriges mest kärleksfulla församling. Jag har så mycket kläder att jag skulle kunna ge bort hälften och fortfarande har mer än de flesta. Jag har massvis med inredning och köksgrejer. Jag får ekonomin att gå ihop trots distansförhållande och studielån. Dessutom börjar jag förstå att jag faktiskt är omtyckt, iallafall av några.

Jag har det så mycket bättre än så många andra. Jag har det helt enkelt. Jag är, som frikyrkosverige skulle säga, välsignad. Och det är precis så, men ibland känner jag det inte. När man tvingas reflektera över man har varit med om, allt ont man varit med om. Då är det inte alls lika lätt att se hur bra det är nu. När såren inom en gång på gång rivs upp, av en blick, ett ord eller frånvaron av ord. Då är det svårt att zooma ut, svårt att se hur välsignad jag är. Mycket kommer länge vara svårt, en del kanske aldrig kommer att bli helt bra. Men jag är på en resa.  Jag får lära mig om mig själv. Jag lär mig, jag får brottas med, jag får riva upp mina egna sår för att sedan låta dem läka ihop igen på ett sundare sätt. Jag får riva upp min grund för att kunna bygga en stadigare. Gud - jag vill föralltid vara grundad i dig. Men hjälp mig att bli hel. För min skull. Men även för mina vänners. Jag vill vara hel. 




I en liten båt på ett stormigt hav

Ibland är livet gungig. Rörigt. Kaos. Det är det nu. Men inte på ett sådant sätt att allt är dåligt. En del är bättre än det någonsin varit, en del är kämpigare än annars. Det är gungig. Rörigt. Kaos. Men jag står kvar. Jag håller mig kvar i relingen på min lilla båt på det stormiga havet. Och jag vet att Jesus finns där i båten och närsomhelst kan befalla stormen att lägga sig ner. Det är min bön. Jesus kom och ge vila, kom och ge lugn. Lugna min storm. Amen.