När självförtroendet brister

Ofta trivs jag med mig själv. Ofta trivs jag med den jag är och den roll jag alltid får, och behåller. Ofta trivs jag med att vara den glada och högljuda tjejen med en drös självdistans och ett sinne för humor. Ofta trivs jag i mig själv. Men det är en stor skillnad mellan att driva med sig själv och att bli driven med. Ofta klarar jag av både varianterna. Ofta mår jag bra av att folk driver med mig, tar det som en komplimang, för att de är trygga nog med mig för att kunna göra det. Men ibland, ibland mår jag inte bra. Och då är det inte roligt att bli driven med. Även om jag skulle vilja att det alltid var roligt så kan jag inte säga att det är det. När jag mår dåligt kan ett litet skämt, ett par trötta ögon eller en kommentar om mig göra att jag vill sjunka genom jorden. Och inte på "detta är så pinsamt"-sättet utan på "jag vill inte finnas länge"-sättet. När jag inte mår bra och blir driven med vill jag vara en lugn, tyst och diskret tjej som ingen alls lägger märke till. Jag har alltid varit, och kommer nog alltid vara lite avundsjuk på männsikor som är sådana, som kan försvinna i en folksamling.

Jag vet inte varför jag skriver detta eller hur ni kommer att ta det. Jag behövde bara skriva av mig och kände att det inte fanns ett bättre ställe än här, på min lilla blogg. Såhär är jag. Idag var en sådan dag då jag inte var nöjd med den jag är. Idag är en sådan dag då jag skulle vilja vara en tyst och försiktig tjej. Nu ska jag sova, för att imorgon kunna tycka om mig själv igen. Kram på er.