Dag tio – Det här hade jag på mig idag

Det är som vanligt en kass bild, men jag vill inte fastna på bild. Där ser ni lite av mina juldekorationer, grattis!

T-shirt / H&M
Leggings / Lindex
2

Dag nio – Min tro

Jag är en troende kristen, så är det bara. Det finns inte så mycket att säga förutom att jag vet att han finns, Gud alltså. Jag känner det, han finns. Annars hade jag inte orkat med allt jag faktiskt har gjort. Han hjälper mig igenom allt, han är bäst. Så är det bara. Alla fredagskvällar i kyrkan, alla läger och alla gånger han har berört mig, tagit hand om mig och fyllt mig med energi. Han är rätt bra av, han den där Gud. Världsbäst, universumbäst.

Det finns bara en sak som är finare än pojkar som ber, eller lovsjunger. Det är han de ber eller lovsjunger till. SÅ kommer det alltid att vara. Älskade, älskade Gud.

Bild tagen på en av de bästa lägerna genom tiderna, Smile. Jag är alltid som lyckligast på kristna läger, but who isn't? Jag trivs bäst när jag har en massa troende runt mig, det kanske låter konstigt men det är så annorlunda. Det är en sådan trygghet på något vis, underbart.


1

Skapande Svenska

Temat var helvetet och jag hoppas att jag fick till det.

Mittemellan


Jag kände hur den där metallkulan rev upp tröjan och hur den borrade in sig i mitt skinn. Jag kände hur den där lilla, lilla kulan trasade sönder mina revben och genomborrade mitt hjärta. Jag kände hur kulan tog sig ut genom mitt stöd, min ryggrad. Jag kände hur det kalla stengolvet slog emot min kropp, eller var det tvärt om? Jag kunde inte längre tänka, hela jag var koncentrerad på smärtan. Smärtan. En sådan otrolig smärta. Det smärtade i bröstet, det smärtade i bröstkorgen och rakt in i hjärtat. Det varma blodet hade lämnat mina ådror och forsade ner för min kropp för att bilda en pöl under mig. Jag kände det, jag var inte död. Hur kunde jag inte vara död? Jag kände hur min puls slutade slå, jag kände mitt hjärtas dödsryck men jag var inte död. Jag kände det kalla stengolvet, jag kände det varma blodet och jag kände smärtan. Min kropp var död, jag levde. Jag låg där länge, mitt sinne dog aldrig.

Det kom in män i uniformer och jag försökte prata men det går inte att prata utan kropp. De gjorde allt de skulle innan de la mig i en plastsäck och bär in mig i vad jag tror var en bil. När de öppnade den blå plastsäcken nästa gång låg jag på ett bord i ett ljusgrått rum. På väggarna är det skåp och taket är vitt, det är så svårt att se utan att vända på huvudet. Då slog det mig, varför kunde jag se? Varför kunde jag se men inte höra, eller berodde bristen på hörsel på den dunkande smärtan? Mitt blod hade nu levrat sig, det kändes segt på min kropp och var inte längre varmt. En sådan förskräcklig smärta. Jag låg på obduktionsbordet och kände hur skalpellen snidade upp huden som täcke min bröstkorg. Jag kände hur människorna klädda i pappersförkläden lossade huden från mitt skelett, vek upp den, bröt upp min bröstkorg och började ta i mina organ som jag alltid tagit för givet. Jag trodde hela tiden att smärtan tar slut efter ett tag, att en människa bara kan känna en viss mängd smärta. Det tror jag fortfarande, men jag var inte längre en människa, jag kunde inte gå under av smärta. Jag kände smärta, smärta som aldrig tog slut eller domnade. Kanske tar det aldrig slut tänkte jag medans de plockade ur mina inre ägodelar, det sista jag hade kvar. Smärtan steg ytterligare ett par steg. Gör det ondare dör jag, fast jag redan var just det, död. Helvete.