Till mitt flyttahemifrån-lager

Hejsanhoppsan alla glada! Jag laddar inför ett besök på stan med Julia, hon ringer nog när som helst. På grund av kamerasparande har jag inte köpt någonting alls till mig själv på en och en halv månad. Jag ska inte handla mycket idag heller, men har lite rabattkuponger och är sugen på en hjärtformad gratängform för 79 kronor på Åhléns. Och med rabatterna så tycker jag att jag är värd den, faktiskt! Den är liksom perfekt, på bild iallafall, får se om den lever upp till förväntningarna. Kanske blir det mat också, det vore gott det.

Jag fick min lönespecifikation från mitt nya jobb igår, kändes redigt bra! Med det och Ljunggårdens lön ska det nog gå undan med en ny kamera på lördag. Åh vad jag längtar! Det kommer att bli en mysigt dag. Pappa och jag ska till fotomässan i Stockholm, galet bra! Länge sedan bara pappa och jag gjorde någonting tillsammans också.. Tror det var sommarlovet efter att jag slutade nian. Ett tag sedan.

Äsch, nu bara babblar jag! Jag ska borsta håret och byta byxor, innan Julia hör av sig. Ha det bäst, så lovar jag att ha det också.

De minsta iskristallerna

Jag vaknade en morgon och tittade ut genom mitt fönster, och fick se frost överallt. Som den glada amatörfotografen jag är slängde jag på mig kläder, tog ett fast tag i kameran och gav mig ut i kylan! Smart som jag är tog jag även med mig en stor kartongbit (för att slippa ligga direkt på marken). Jag älskar att fotografera, det gör jag verkligen. Grannade trodde nog däremot att jag var knäpp, som rullade runt på gräsmattan. Resultatet kommer här:

 

Att stå på egna ben

Det känns märkligt, det där med att inte gå i skolan. De flesta säger att de längtar tillbaka och att de saknar det. Jag kan inte påstå att jag gör det egentligen. Men jag kan definitivt säga att jag saknar gemenskapen en klass ger. Det är en väldigt speciell sak med klasskamrater, man lär känna varandra på djupet, tillbringar varje vardag, varje vecka med att prata, lära känna och lära sig. Tillsammans. Med dem i klassen har man delat pinsamma stunder, glada stunder och allt annat som faktiskt ingår i ett liv som tonåring. Gemenskapen är helt olik den på en arbetsplats, då man i en klass gör samma sak, på relativt samma sätt. På en arbetsplats har alla olika uppdrag, eller utför sina uppdrag på sina egna vis. I en klass formas man, man växer upp och påverkas av varandra så ofantligt mycket mer än vad man senare i livet kommer att göra. I en klass hittar alla sig själv, tillsammans. Men trots detta är det kanske inte förrän man skiljs åt som man verkligen upptäcker vem man är, på grund av det stora miljöbytet. Man är inte längre en del av en grupp sammansvetsade tonåringar, utan står på egna ben. Man får helt enkelt hitta sin egen balans, klara av stormar utan tjugo andra att låta sig emot. Det är en stor skillnad, mycket större än jag kunde ana. Jag saknar gemenskapen, att känna att man är en del av någonting. Men skolan, nej, den saknar jag inte.

Jag måste medge att mitt liv rullar på rätt fint just nu, jag har inte ett, utan två riktigt bra jobb (som jag trivs med och som får mig att känna mig behövd), på grund av dem, pengar (eller ja, hade.. Haha), en plan med mitt liv, två superintressanta kurser, världens bästa vän vid namn Julia och bäst av allt; (fortfarande) världens bästa, finaste och mest perfekta pojkvän. Åh vad jag är kär!! Och oj vad jag saknar honom, det är det dumma, att han inte är i närheten. Det känns som om jag räknar dagar till nästa gång jag får krama på honom mest hela tiden.

Nu ska jag sova, ska jobba imorgon och klockan närmar sig ett. Det blev ett ganska märkligt blogginlägg idag, men det får vara så! Ovanligt att det blev ett blogginlägg överhuvudtaget faktiskt. Ha det bäst, alla små filurer där ute i cybervärlden.

2