Nedräkningen har börjat

Om en vecka är jag 21, himla gammalt det låter! Det är trots allt lite speciellt att fylla år, det är ju min dag. Vi får se, det är en helt vanlig skoldag i år, men kan ju vara mysigt ändå! Mamma och Olle kommer iallafall hit i helgen, och pappa med fru helgen efter. Det blir mysigt, de får komma hit och ser hur jag har det.

Just nu är jag sjuk, men försöker allt jag kan med att tillfriskna, för imorgon ska jag predika. Nervöst är det. Men det blir nog bra, bara halsen orkar med.

Ni får en bild på en liten Annie, tänka sig vad tiden går!

 
 
1

Snöpulsande

Hejsan! Jag har det bra. Jag är bara väldigt trött mest hela tiden och lägger all energi jag har kvar på umgänge och praktiktankar/pepp. Hanna och jag har startat en blogg, som vi kommer att blogga genom hela praktiktiden (samt innan). Ni får gärna följa den om ni vill! Här hittar ni dit!

Såhär ser det förresten ut här hos oss nu, vi har äntligen fått snö!

 

Ett nytt år gör oss gott

Idag är det den sjätte januari 2014. Det har snart gått en vecka sedan vi med fyverkier och festligheter firade in det nya året. 2014 känns bra. 2013 var inte det bästa året jag har varit med om, det var ganska kasst på sina håll faktiskt. I början av året var jag helt slut, jobbade som en tok och var mest trött. På våren blev min fina mormor dålig och åkte in på sjukhus, vilket resulterade i en upptäckt av cancer, som spridit sig rejält. Det tog på familjen och alla var rädda och oroliga. Sedan, den 24 maj, hände det som inte borde hända någon - min mamma blev diagnostiserad med bröstcancer. Det gjorde så ont i mig. Min mamma är den finaste människan jag vet, vi har en sådan fin relation mamma och jag. Och det gjorde så ont. Samma kväll som jag fick reda på mammas diagnos ringde telefonen. Det var Magnus. Han avslutade vårt tre år långa förhållande den kvällen, på telefonen. Jag hade inte anat någonting och föll ihop. Jag har aldrig haft så ont i mitt liv. Det är lustigt det där, hur man kan få sådana fysiska smärtor av hjärtesorg. Men det får man. Och det fick jag. Allt var bara för mycket, för jobbigt.

Året fortsatte med Uppsalabesök för operationer, strålningar och strålningsbiverkningar för mamma. Och för resten av släkten gick det inte heller som på räls, det var ambulanser, cykelvurpor och allt möjligt otrevligt och smärtsamt. Som tur var vågade jag flytta ifrån mamma, för att gå på Götabro. Hade egentligen ingen som helst lust i hjärtat, men hade bestämt mig. Och tur var väl det - Götabro är underbart. Här mår jag bättre och bättre för var dag som går, här får jag utvecklas som lärjunge, vän och ledare. Jag får studiebidrag för att ha bönedagar, för att läsa bibeln och utvecklas i min tro. Det är ju någonting man kan leva med! Och alla vänner sen, vad fina alla är. Aldrig har jag fått så mycket komplimanger, dagligen. Jag mår bra här.

Mormor har blivit mycket piggare och har flyttat till en vårdavdelning, men är klar i huvudet. Mamma är av med cancern och mår bra, det är över nu, vi klarade det. Alla minnen jag har med Magnus gör inte längre ont och jag har verkligen gått vidare, det är en en enorm lättnad. Resten av släkten är också på bättringsvägen och det känns som att ett nytt år kommer att göra oss gott.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, men jag ville det. Jag ville att ni skulle veta. Det har varit ett tufft år för vår familj. Mamma och jag har beslutat att helt ta bort vecka 21 år 2013, det var en helt kass vecka. Men det har varit bra också, min sommar var fin och Götabro är fantastiskt. Idag är jag tillbaka till mitt rum på skolan, för imorgon är det terminsstart. Vi börjar året med en bönevecka, det känns skönt!