När självförtroendet brister

Ofta trivs jag med mig själv. Ofta trivs jag med den jag är och den roll jag alltid får, och behåller. Ofta trivs jag med att vara den glada och högljuda tjejen med en drös självdistans och ett sinne för humor. Ofta trivs jag i mig själv. Men det är en stor skillnad mellan att driva med sig själv och att bli driven med. Ofta klarar jag av både varianterna. Ofta mår jag bra av att folk driver med mig, tar det som en komplimang, för att de är trygga nog med mig för att kunna göra det. Men ibland, ibland mår jag inte bra. Och då är det inte roligt att bli driven med. Även om jag skulle vilja att det alltid var roligt så kan jag inte säga att det är det. När jag mår dåligt kan ett litet skämt, ett par trötta ögon eller en kommentar om mig göra att jag vill sjunka genom jorden. Och inte på "detta är så pinsamt"-sättet utan på "jag vill inte finnas länge"-sättet. När jag inte mår bra och blir driven med vill jag vara en lugn, tyst och diskret tjej som ingen alls lägger märke till. Jag har alltid varit, och kommer nog alltid vara lite avundsjuk på männsikor som är sådana, som kan försvinna i en folksamling.

Jag vet inte varför jag skriver detta eller hur ni kommer att ta det. Jag behövde bara skriva av mig och kände att det inte fanns ett bättre ställe än här, på min lilla blogg. Såhär är jag. Idag var en sådan dag då jag inte var nöjd med den jag är. Idag är en sådan dag då jag skulle vilja vara en tyst och försiktig tjej. Nu ska jag sova, för att imorgon kunna tycka om mig själv igen. Kram på er.

Skapande Svenska

Temat var drömmande magiskt, gärna en dröm som är så vacker att det inte gör något om den inte blir sann.

En dröm så ljuvlig som tunnaste siden

Att kunna dansa omkring i såpbubbelpasteller utan att oroa sig över fläckar på kläder eller svid i ögonen.
Att kunna leva i ett hav av dessa runda, blanka och livliga bubblorna.
Att i en vit spetsklänning med 50talsinfluencer kunna studsa och sväva tillsammans med ett av naturens vackraste under.
Att finnas till utan krav och ansträngningar, en dröm så enastående att verkligheten inte hinner ifatt.

Skapande Svenska

Temat den här veckan var typ vinterns utsatthet. Lidande på vinter. Så jag diktade ihop detta, blev faktiskt ganska så nöjd och struntar därmed i om ni tycker om den. Fast det vore ju roligt såklart.

I löv winter


Jag har sett mina vänner släppa taget och försvinna ner i döden och jag har sett mina grannar tappa livsgnistan och viljan att leva för att sedan singla ner med dem. Jag har levt i ett helvete de senaste veckorna, denna dunkla kyla suger livet ur oss, mig och de mina. Vi är inte många kvar nu, som fortfarande håller ett krampaktigt tag om grenen. Jag förstår varför, att hålla gnistan uppe trots att vår egen mor, vår egen skapare drar näringen ut ur våra kroppar. Jag har ingen ork kvar men vägrar att släppa taget om grenen ovanför mig, trots att jag är nästan helt brun och skrumpen. Jag är rädd för vad som händer efter det att kontakten mellan mig och grenen försvinner, vad som händer efter att jag singlat ner och landat på mina vänner och bekantas döda kroppar. Det var inte många dagar sedan snön lade sig som ett tjockt täcke över allt i dess väg och gav mig en dov känsla av rädsla, vad händer när mina små fingrar tappar känseln på grund av den kylande snön?  Livet blir allt hårdare att hålla fast vid, men svårast är det i blåst, då vinden gör allt i sin makt för att jag ska släppa taget. Jag saknar samtalen jag ibland hade med mina grannar, jag saknar värmen på sommaren och den härliga känslan av att krypa ut ur knoppen på våren. Det kommer jag aldrig mer göra, mitt liv är nu slut, jag har inget mer att leva för. Då det slog mig plötsligt, varför kämpar jag för ett liv som inte har en mening, ett liv jag ändå inte jag få behålla? Jag slängde en blick på mitt moderträd, min gren, bad en bön och släppte taget. I min singlade nedfart blundade jag och framför mig uppenbarade sig en regnbågstron gjord av skimrande smaragder. Jag var hemma.