Skapande Svenska
Temat den här veckan var typ vinterns utsatthet. Lidande på vinter. Så jag diktade ihop detta, blev faktiskt ganska så nöjd och struntar därmed i om ni tycker om den. Fast det vore ju roligt såklart.
I löv winter
Jag har sett mina vänner släppa taget och försvinna ner i döden och jag har sett mina grannar tappa livsgnistan och viljan att leva för att sedan singla ner med dem. Jag har levt i ett helvete de senaste veckorna, denna dunkla kyla suger livet ur oss, mig och de mina. Vi är inte många kvar nu, som fortfarande håller ett krampaktigt tag om grenen. Jag förstår varför, att hålla gnistan uppe trots att vår egen mor, vår egen skapare drar näringen ut ur våra kroppar. Jag har ingen ork kvar men vägrar att släppa taget om grenen ovanför mig, trots att jag är nästan helt brun och skrumpen. Jag är rädd för vad som händer efter det att kontakten mellan mig och grenen försvinner, vad som händer efter att jag singlat ner och landat på mina vänner och bekantas döda kroppar. Det var inte många dagar sedan snön lade sig som ett tjockt täcke över allt i dess väg och gav mig en dov känsla av rädsla, vad händer när mina små fingrar tappar känseln på grund av den kylande snön? Livet blir allt hårdare att hålla fast vid, men svårast är det i blåst, då vinden gör allt i sin makt för att jag ska släppa taget. Jag saknar samtalen jag ibland hade med mina grannar, jag saknar värmen på sommaren och den härliga känslan av att krypa ut ur knoppen på våren. Det kommer jag aldrig mer göra, mitt liv är nu slut, jag har inget mer att leva för. Då det slog mig plötsligt, varför kämpar jag för ett liv som inte har en mening, ett liv jag ändå inte jag få behålla? Jag slängde en blick på mitt moderträd, min gren, bad en bön och släppte taget. I min singlade nedfart blundade jag och framför mig uppenbarade sig en regnbågstron gjord av skimrande smaragder. Jag var hemma.