Fastedagar
Igår och idag, måndag och tisdag har det varit böne- och fastedagar här på Götabro. Igår tog jag bort alla appar i min IPhone som har med omvärlden att göra i princip, Facebook, Twitter, Instagram och Snapchat osv. För att ta bort fokus från allt annat och lägga det på dem jag har omkring mig och på Gud. Det har jag gjort förut, det är så skönt att ibland få vila från all mediehysteri. Att få vila i sig själv och i Gud. Att få vara lite anonym och tänka själv.
Fasta är att avstå från någonting som tar för mycket fokus. Att avstå från någonting som gör att man inte kan koncentrera sig på Gud. Det handlar inte om någonting man bör göra hela tiden utan något man kan göra då och då för att kunna tänka eller lyssna på Gud. Det är iallafall fasta för mig.
Det är många här som fastar på olika sätt dessa dagar, alla tror jag. Många fastar från mat, andra från dåliga tankar eller sociala medier. Jag ville så gärna utmana mig själv lite mer än att bara pausa de sociala medierna. Jag funderade och bad lite över detta och kom underfund med att det bästa vore om jag valde att talfasta - för att kunna ägna mig åt att lyssna på andra och på att lyssna på Gud. Om du känner mig, som du med största sannorlikhet gör, så vet du att det inte ligger i min natur att vara tyst mer än några minuter i taget, max. I skrivandets stund har jag varit tyst i sju timmar, jag har inte sagt ett ord. Jag har även valt att inte skriva ner allt jag tänkt säga - utan helt enkelt försöka vila i att alla inte behöver veta vad jag tänker eller tycker. Det är svårt, och kanske är det svårare för mig än för någon annan, men på något underligt vis är det skönt. Jag trodde att jag nog bara skulle tycka att det var jobbigt och nästan bli tokig på köpet. Det tror jag att alla andra här också trodde, det syntes i deras ögon när de fick reda på det. Men jag trivs. Visst är det jättejobbigt, jag ska inte ljuga, men det är givande.
Jag har aldrig riktigt upplevt Gud på något annat sätt än att ha känt honom förut och det ganska sällan. Idag har jag känt honom tydligt vid bön, jag har fått ett bibelord till mig av honom och hela dagen har det känts som att han gått bredvid mig. Det tror jag att han gör varje dag, men idag har jag känt det. Jag har hört att jag ser så fridfull ut och det tror jag beror på precis detta - jag känner av honom. Jag är trygg. Jag är en pratig människa, och det kommer nog inte att förändras. Men i och med talfastan tror jag att jag kommer att dra ner på allt snack, iallafall då och då. Det här är nyttigt. Jag har fått lyssnat och känt efter och funnit pusselbitar till mitt pussel. Jag har fått känna att Gud kan använda mig, jag har fått uppleva att han är med och jag är lugn. Och själva grejen, jag klarade av det många inte trodde att jag skulle klara av - jag har varit tyst. Sicken egoboost!
Nu ska jag vara tyst i iallafall en timme till, sedan ska jag umgås och dela det jag upplevt idag. Men stilla och eftertänksamt. Det kommer kännas så konstigt att prata igen, tänk så har jag glömt hur man gör? Jag får helt enkelt höra av mig och berätta hur det gick att börja prata igen! Kram på er.
Fasta är att avstå från någonting som tar för mycket fokus. Att avstå från någonting som gör att man inte kan koncentrera sig på Gud. Det handlar inte om någonting man bör göra hela tiden utan något man kan göra då och då för att kunna tänka eller lyssna på Gud. Det är iallafall fasta för mig.
Det är många här som fastar på olika sätt dessa dagar, alla tror jag. Många fastar från mat, andra från dåliga tankar eller sociala medier. Jag ville så gärna utmana mig själv lite mer än att bara pausa de sociala medierna. Jag funderade och bad lite över detta och kom underfund med att det bästa vore om jag valde att talfasta - för att kunna ägna mig åt att lyssna på andra och på att lyssna på Gud. Om du känner mig, som du med största sannorlikhet gör, så vet du att det inte ligger i min natur att vara tyst mer än några minuter i taget, max. I skrivandets stund har jag varit tyst i sju timmar, jag har inte sagt ett ord. Jag har även valt att inte skriva ner allt jag tänkt säga - utan helt enkelt försöka vila i att alla inte behöver veta vad jag tänker eller tycker. Det är svårt, och kanske är det svårare för mig än för någon annan, men på något underligt vis är det skönt. Jag trodde att jag nog bara skulle tycka att det var jobbigt och nästan bli tokig på köpet. Det tror jag att alla andra här också trodde, det syntes i deras ögon när de fick reda på det. Men jag trivs. Visst är det jättejobbigt, jag ska inte ljuga, men det är givande.
Jag har aldrig riktigt upplevt Gud på något annat sätt än att ha känt honom förut och det ganska sällan. Idag har jag känt honom tydligt vid bön, jag har fått ett bibelord till mig av honom och hela dagen har det känts som att han gått bredvid mig. Det tror jag att han gör varje dag, men idag har jag känt det. Jag har hört att jag ser så fridfull ut och det tror jag beror på precis detta - jag känner av honom. Jag är trygg. Jag är en pratig människa, och det kommer nog inte att förändras. Men i och med talfastan tror jag att jag kommer att dra ner på allt snack, iallafall då och då. Det här är nyttigt. Jag har fått lyssnat och känt efter och funnit pusselbitar till mitt pussel. Jag har fått känna att Gud kan använda mig, jag har fått uppleva att han är med och jag är lugn. Och själva grejen, jag klarade av det många inte trodde att jag skulle klara av - jag har varit tyst. Sicken egoboost!
Nu ska jag vara tyst i iallafall en timme till, sedan ska jag umgås och dela det jag upplevt idag. Men stilla och eftertänksamt. Det kommer kännas så konstigt att prata igen, tänk så har jag glömt hur man gör? Jag får helt enkelt höra av mig och berätta hur det gick att börja prata igen! Kram på er.