Livspussel
Här om dagen satt jag och en god vän med pusslet jag påbörjat nere i källaren. Vi pratade om livet och varför vissa saker är så mycket jobbigare än andra. Det är så befriande att prata om jobbiga saker med någon man vet lyssnar, med någon som inte dömer eller skrattar bort det. Det är så skönt att prata med någon som bryr sig, vill veta precis hur man mår och varför. Vänner är det bästa man kan ha, de är mer värda än någonting annat.
Vi kom underfund med att min hjärna fungerar ungefär som ett pussel. Allt nytt jag lärt mig och allt jag varit med om bildar tillsammans ett allt större pussel. Det är dock så att ibland ramlar det in en del bitar jag inte vet vart jag ska göra av, som jag inte vet vart jag ska placera i mitt livspussel. En del människor eller händelser är svårplacerade och hamnar på sidan, de blir udda och jobbiga. Jag mår dåligt så fort jag inte kan få allt att passa ihop precis som jag velat det. Det är tungt. Det var en fin tanke, att min liv är som ett pussel. Mitt liv och mina erfarenheter är ett konstverk, sammanpusslat av ingen mer än mig själv. Det är organiserat. Allt är i ordning, förutom de där udda bitarna som ännu inte passar in, som ännu inte går att pussla ihop med resten. Men en sak är säker, jag vet precis vart jag vill ha dem. Jag vet precis vart i mitt liv jag vill att de ska passa in. Ibland gäller det bara för bitarna att förstå det själva. Eller för mig att tillåta bitarna att komma närmre, att formas och passa in. Jag ber att Gud ska visa vägen, hjälpa mig på vägen. Ett pussel är inte lika kul att bygga helt själv.
Vi kom underfund med att min hjärna fungerar ungefär som ett pussel. Allt nytt jag lärt mig och allt jag varit med om bildar tillsammans ett allt större pussel. Det är dock så att ibland ramlar det in en del bitar jag inte vet vart jag ska göra av, som jag inte vet vart jag ska placera i mitt livspussel. En del människor eller händelser är svårplacerade och hamnar på sidan, de blir udda och jobbiga. Jag mår dåligt så fort jag inte kan få allt att passa ihop precis som jag velat det. Det är tungt. Det var en fin tanke, att min liv är som ett pussel. Mitt liv och mina erfarenheter är ett konstverk, sammanpusslat av ingen mer än mig själv. Det är organiserat. Allt är i ordning, förutom de där udda bitarna som ännu inte passar in, som ännu inte går att pussla ihop med resten. Men en sak är säker, jag vet precis vart jag vill ha dem. Jag vet precis vart i mitt liv jag vill att de ska passa in. Ibland gäller det bara för bitarna att förstå det själva. Eller för mig att tillåta bitarna att komma närmre, att formas och passa in. Jag ber att Gud ska visa vägen, hjälpa mig på vägen. Ett pussel är inte lika kul att bygga helt själv.