Med dig vid min sida

Ikväll har jag smaskat apelsin i den milda grad att glasögonen är prickigare än på länge. Jag har fått dille på apelsin, clementin, satsumas och allt som heter citrusfrukt. Vad hände?! Men jag har inte bara ätit apelsin. Jag har tittat på en chick-flick. Jag har under de senaste två timmarna följt en kärlekshistoria. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var ett dumt val av film. Jag skulle ha valt någon mer känslolös variant av söndagsunderhållning. Att gosa ner sig ensam i en säng och titta på människor som är upp över öronen förälskade i varandra är sämst om man har sin älskade drygt 90 mil bort. Det gör så ont i hjärtat att veta att han är så långt bort. Han med stort H. Min Daniel. Världens finaste människa. Jag har aldrig känt mig så hemma i någon annnans famn. Aldrig någonsin har någon fått mig att känna mig så trygg. Aldrig någonsin har jag kunnat vara mig själv på ett sådant sätt Daniel inbjuder mig att vara. Aldrig har något fått mig att skratta så mycket. Aldrig någonsin har jag älskat som ja älskar nu. Och det finaste? Efter varje gång jag träffat honom känner så igen. Efter varje gång har rört vid mig, tittat på mig, pussat mig på kinden eller gett mig en sådan där kram bara han kan ge känner jag återigen att jag aldrig varit så lycklig som just precis då. Det är inte bara en fin kärlek, det är en kärlek som växer i mig så snabbt och kraftfullt att jag snart inte vet vart jag ska ta vägen. Han är allt jag någonsin önskat. Han är allt. 

Och just nu befinner han sig över 90 mil bort. Han sitter troligtvis och spelar FIFA och är glad över att Arsenal ligger tvåa i ligan. Han sitter nog där, i sitt mysa soffhörn i sin fina soffa i sin fina lägenhet och jag vill inget annat än att sitta där bredvid honom. Och kanske utmana honom i en FIFAmatch (som jag kanske för en gång skull kan vinna) och sedan slumra i hans famn till en våldsam actionfilm han önskat. Men jag sitter här. 90 mil bort och längtar, drömmer och önskar. Om en vecka är jag där, i soffhörnet med Daniel. Då är allt återigen helt bra. Då är jag återigen helt hel. För det är lite så det känns - som att någonting fattas när jag inte kan hålla hans hand. Men det är väl så det känns att vara kär. Särskilt efter en fin kärlekfilm man sett nedkrupen i sängen ensam, med apelsinstänk över hela glasögonen. 

Nu ska jag tassa till toaletten och borsta tänderna utan att väcka Hanna. Sen ska det sovas. Och vet vem, kanske får jag drömma lite om min prins. Nu ska jag iallafall sluta skriva, innan jag blir alldeles för mesig. (Linn om du läser detta: förlåt för all ost).